P1 Kultur/Kulturnytt
Kännbart –landets första konsutställning för dövblinda

      Karin: Oj, det rasar något – eller nej, det kanske det inte gör. Det hör nog till det där raset!

      Berättarröst: Vi är i ett stort vitt rum med stora tygdockor på golvet.

      Karin: Ja det är som en människa. De räcker mig upp till hakan på mig va?

      Helene: Ja, man får plocka upp de här!

      Karin: Ja, man får lägga sig på dem och göra precis vad man vill med dem - *skratt*.

      Helene: Jag känner: ”Oj, får man röra det här”. Åtminstone jag är så van att man går på konstutställning och inte får röra någonting.

      Karin: Ja, men det här ska ju vara kännbart. Den heter ju så. Då tolkar jag att man får röra ALLT:

      Helene: Ja, det gick iaf inget larm nu när du tog upp dem från golvet. *skratt*

      Karin: Liksom, sen om man får he dem hur man vill? Jo, det tror jag. Nu känner jag med käppen. Här är en hög. Men…här är det som ett hål.. kan man sitta där? Men NEEJ! *skratt*. Men jag tror jag går åt… *Skratt*. Herre Gud. Ja. *skratt*. Nu ligger jag här mot alla människor.
      Men nu börjar jag tänka tunga saker. Man kan påminna sig om hur ”när det ligger människor slängda i en hög”. Jag tänker, usch, på förintelsen - då känns det inte heller så behagligt att ligga så här om man tänker på att det skulle vara döda människor.

      Berättarröst: Pilar De Burgos, Nature Morte – det är en separat utställning som Konsthallen i Luleå visar i samband med utställningen Kännbart. Här ska konsten kunna upplevas med alla sinnen, inte bara syn och hörsel. Och som seende får man gå runt med ögonbindlar och hörselkåpor om man vill.

      Helene: Hur ofta går du på konstutställningar?

      Karin: Väldigt sällan, det är det. Därför att det fokuseras på synen, så är det. Så det är viktigt med den här utställningen för att väcka lite ”ljus” hos konsthallar att faktiskt ta in utställningar där människor får känna på konsten och uppleva den på det sättet.

      Helen: Här är en benknota..

      Karin: Och här är något kort..

      Berättarröst: Karin Sundbaum berättar att det är stor skillnad att få uppleva konsten själv mot att någon syntolkar den åt en. Tanken med Kännbart är att man ska kunna ta sig runt utan ledsagare. På Konsthallens golv har man satt in lister, ett så kallat ledstråk som Karin och hennes sambo Dan Jonsson följer med käpparna.

      Dan: Här var det någonting, då kan man ju gå här!

      Berättarröst: De har fått en penna som de kan trycka mot skyltarna vid verken för att få informationen uppläst.

      Karin: Jag hittar inte puckeln..

      Audioguidpennan läser upp: Resonant Bodies bjuder in till en kinestetisk upplevelse för hela kroppen. En dialog av vibrationen i kroppen av ett träd. Det 700 år gamla Askträdet…

      Berättarröst: Karin går fram till trädet som ligger på golvet.

      Karin: Men gud så lent! Här borta är det lite skrövligt bort i barken känns det som.

        Karin: Ja här ska jag lägga mig, hur ska man lägga sig då må tro? Gud – det är lite knövligt.

          Berättarröst: Någon slår på strängarna som är fästa på utsidan av stammen.

          Karin: Ja man känner vibrationerna och så hör man ju också. Det känns i hela kroppen!

          Berättarröst: Resonant Bodies är ett av de sex verken som ingår i Kännbart. Utställningen ägs av ABF Örebro och har producerats av Föreningen för dövblinda och Riksutställningar för att man velat skapa ett möte mellan teckenspråksvärlden och konstscenen.

          Karin: Jag tycker det är helt otroligt att kunna få vara här och känna på den här Asken, att få känna hur stor den faktiskt var då den levde. Det är fascinerande.

          Helen: Vad betyder det för dig at få den här möjligheten att få känna på konsten?

          Karin: Ja, då det blir som mer jämlikt med alla andra. Man blir mer jämlik över huvudtaget och känner sig delaktig också. Annars är man ju utanför.

          Helene: Och då tänker du utanför - på vilket sätt? Utanför i konstsammanhang eller?

          Karin: Ja, men också nu få möjligheten att träffa andra människor. För när man går på en konstutställning så finns ju andra där också. Jag tror att det är bra att det blandas. Att man möter varandra på det sättet. Seende personer ser att även synskadade kan ta del av konsten. Det kanske de inte tänker på i vanliga fall.