Taktila utställningen Kännbart
Reportage Ljudportalen, 2016.03.17, tid 21:51 minuter

-
Intervjuad Tobias Janze, ABF Umeå
- Reporter Anette Strängkvist, Spotlight, Taltidningen Västernorrland
- Med i reportaget, Marie Västman, Lättillgängliga nyheter och Inläsningstjänst Västernorrland

  • Inledningsmusik
Man: Reportaget
Kvinna: I Sverige lever omkring 2000 personer med en kombination av syn- och hörselnedsättning, dvs dövblindhet. En stor del av dessa personer är födda döva och har senare i livet fått en synnedsättning och kommunicerar med svenskt teckenspråk istället för talad svenska.
Kännbart är en utställning med fokus på dövblindhet, syn och hörselnedsättningar. Vad händer när andra sinnen än syn och hörsel bestämmer vad vi upplever? Att känna, dofta och förnimma är ofta outforskade områden. Utställningen Kännbart bjuder på en annorlunda upplevelse som vissa personer tycker är självklar. För att uppleva utställningen tog vi tåget till Umeå där Kännbart visas fram till den 28 mars, på dels Västerbottens museum och dels i Väven i Kultuthuset. Med audioguides, hörselkåpor och specialglasögon ledsagades vi runt till utställningens taktila konstverk, för att med andra sinnen ta del av denna kultur. Vår ledsagare och guide var Tobias Janze, ABF i Umeå. Och här får ni ta del av några av de taktila konstverken i utställningen.
    Kvinna: Nu har vi hamnat framför någon som kallas Frekvens. Var har vi hamnat?
    Tobias: Vi har hamnat framför ”Frekvensomfång” av Matti Kallioinen. Om verket: ”Frekvensomfång består av en hammock med 15 vibrerande motorer vars frekvenser skiftar enligt en viss sekvens. Detta utgör en 4 minuter resa genom kroppen. Resan går genom en snårig djungel med partier av disharmoniska tillstånd till harmoniska platåer där det är trivsamt att vara. Och tystanden är där och efterklangen känns i kroppen”. Ja, vänta nu ska vi se.
    Kvinna: Kom nu Marie. Hur upplevde du det där?
    Marie: Ja, det var jätteskönt. Som massage – det var som ljudet fortplantade sig i min kropp. Det var som massage tyckte jag.
      Tobias: Det som varit ett viktigt mål med den här konstutställningen är att inget har skapats ”för” målgruppen utan MED målgruppen. Och det är viktig utgångspunkt. Det görs mycket ”för”. Och det kan tyckas vara bra, som att ”det här vill ni ha”. Men då jobbar man inte MED målgruppen.
      Kvinna: Hur många konstverk finns det här?
      Tobias: Här inne finns det tre konstverk, så det här var det tredje. Även finns det ledstråket som du nu inte kan se – men det leder in i ett annat rum där du kan uppleva andra saker. De kallas för ”bonuskonstverk”. Det finns ett helt blått golv där inne, som också hör till det här. Jag minns inte riktigt namnet på konstnären nu. Och sen finns det sex taktila foton, som egentligen hör till ett annat projekt men som nu åker med Kännbart. Man kan känna med händerna på bilderna.
      Kvinna: Vart ska vi gå vidare nu tycker du Tobias?
      Tobias: Vi kan prova golvet nu. Golvet heter ”Blå Kongo”.
      Kvinna: Hur låter en rörelse?
      Tobias: Ja, jag tror det är en dansare som varit med för att försöka skapa ”hur man kan höra en rörelse?”. Här finns det små trästavar. Nu ska ni gå upp på golvet och så kan ni bygga torn med stavarna. Ni kan bygga höga torn så de rasar- och då höra hur det låter när tornet rasar.
      Kvinna: Vi ska upp på en scen som har glasgolv i sex rutor som är sammansatta med lysande diodrar. Och med rektangulära stavar kan man bygga med som Tobias sa.
        Kvinna: Vad säger du Marie?
        Marie: Det var svårt att bygga med stavarna.
        Kvinna: Nu står vi framför en taktil karta som är uppbyggd av något kordinatsystem. Kan du beskriva hur man ska tänka här?
        Tobias: Ja, då har vi en bild med relief, alltså att den är upphöjd så den blir i 3D. Jag brukar tycka det ser ut som ett schackspel med ett kordinatsystem. Det är bokstäver vågrätt under bilden och ett siffersystem lodrätt på både höger och vänster sida om bilden. Man får information från en ledtext vid sidan – att koordinaterna C5 är en staty av Carl den 12:e. Då får man leta upp detta i kordinatsystemet på bilden. Och relieffen ska också kunna vägleda. Ytans skrovlighet speglar ytans ljus. Desto slätare yta desto ljusare, desto skrovligare yta desto mörkare. Det är något man kan ta i beaktande när man känner på bilden för att få upplevelsen av ljust och mörkt.
        Ja, jag har ju gått här med Urban Öqvist från FSDB, Förbundet Sveriges Dövblinda. Och han tycker det är väldigt spännande att få uppleva konst, och i det här fallet är det ju bilder. Att kunna känna ett foto som annars är utom räckhåll. Ett foto är ju en platt bild. Med de taktila bilderna får man uppleva en bild på ett annat sätt. Målgruppen tycker detta är väldigt bra. Och för mig som inte sett detta tidigare tycker det är väldigt spännande som får mig att undra - varför finns detta inte på fler ställen? Bilder skulle vara bra, tex taktila informationsbilder skulle vara bra.
        Kvinna: Det här kanske är startskottet för att tänka på att göra kulturen mer tillgänglig.
        Tobias: Ja, det är så vi känner. Kännbart ÄR startskottet. Och både Väven och Västerbottens museum har jobbat med detta. Tex har de på Väven installerat en fast Teleslinga enbart för att Kännbart kom dit. Innan det har det inte funnits någon. De hade väl innan tänkt på tillgänglighet men inte prioriterat. Men nu blev det som en spark så att de fick fixade det. Vi kom dit med målgruppen som inte ser eller hör och de fick göra mer för att tillgängliggöra. Det är jättebra. De har nu tagit till sig och börjat ha syntolkning på övriga konstverk de har. Det tycker jag är viktigt. Att man tänker på det här – och gör det mer tillgängligt.
        Kvinna: Är det många seende och andra kulturutövare som blivit mer intresserade med tanke på utställningen och den här målgruppen?
        Tobias: Ja, det tror jag faktiskt. Vi har haft många besökare, jag vet inte exakt antal här men utställningen är välbesökt och det är spännande att få var med om det här. Det är ett annat tänk helt enkelt. Kultur är mycket för ögon och öron. Nu tänker man att det finns andra människor i samhället som också vill ta del av kulturen. Och vi ser också att inom Landstinget är fyrkantigheter med ramar och lagar med bestämmelser. Vi vill att det ska finnas mer teckentolkar. Vi vill att målgruppen ska kunna föra sin talan – för det är en fråga om demokrati. Det kan vara krångligt. Det är inte en självklarhet att Urban Öqvist från FSDB kan ställa sig upp och kunna föra sin talan. Det är inte trivialt. Det tillkommer kostnader helt enkelt.
        Kvinna: Utställningen här pågår till 28 mars. Sen ska den vidare till Luleå och sen söder ut.
        Tobias: Ja, jag kan inte turnéplanen riktigt men den finns på Kännbarts hemsida, kannbart.nu
        Kvinna: Nu är vi i Väven.
        Tobias: Ja. Här finns också Kännbart. Vi ska besöka tre verk här. Vi möts direkt av ett fast ledstråk så de har tänkt på tillgängligheten direkt här. Och sen har vi ett tejpat ledsstråk fram till själva utställningen. Vi har en kulturdisk som fått information om Kännbart. Alla receptioner i Väven är insatta i vad Kännbart med och har fått en miniutbildning faktiskt.
        Kvinna: Spännande! Vi följer den vita markeringen i golvet mot utställningen. Tejpen är lite skrovlig så den är lätt att känna både med foten och med vita käppen.
        Tobias: Det vi har lärt oss också från målgruppen är att inte tro att vi vet hur vi ska tejpa i golvet. Det var tejpat är innan målgruppen kom och ni ser att det finns fanns en 90-graderssväng där med tejpen. Det är inte lätt att uppfatta en tvär sväng med den vita käppen. Det har vi nu fått lära oss att det ska vara mjuka svängar i ledstråket. Det är tack vara att vi fått hjälp av målgruppen när vi gått runt i utställningen. Att de blir och är inkluderade i projektet hela tiden, det är jätteviktigt.
        Kvinna: Man ska inte gå över ån efter vatten, så att säga.
        Tobias: Nej, och det är därför så kul i och med att ABF har nära kontakt med våra medlemsföreningar för syn och hörsel, eller vid en kombination va båda. Vi har nära samband med dem, vi jobbar gemensamt för tillgänglighet.
        Kvinna: Vi fortsätter längst ledstråket mot utställningen. Ögonbindlar och hörselkåpor alltså finns det här att låna för att uppleva utställningen med andra sinnen.
        Tobias: Och det första konstverket vi kommer till är ”Medicinhjulet”. Det är som Schamanskt över det hela, inspirerat från indianfolket. Man kan höra en trumma i bakgrunden. Det här är ett väldigt stort konstverk med hela 4 meter i diameter så det tar plats dessa verk när de blir taktila och kan känna och uppleva och lägga sig i verket och ”bara vara”. Det är som ett inbyggt ledstråk i verket så man kan följa runt en cirkel som det sitter olika figurer på, som man självklart få känna på. Här intill har de valt att visa svällpapperbilder. Det finns en speciell svällpappsbrännare som man kan skapa taktila bilder med genom att rita på ett speciellt papper med speciella pennor och därefter kör man pappret i svällpappsmaksinen som bränner pappret och bilden blir då i 3D. Bilden höjs helt enkelt upp ur pappret. Alla verk är avtecknade så.
        Kvinna: Marie har tagit av sig skorna för här ska man vara skolös. Hon struttar nu omkring på det här medicinhjulet. Vi får väl göra samma sak – av med dojjorna. Här känns det som en ullig gorillaunge, fast den har älghorn på huvudet. Eller vad säger du Marie?
          Marie: Ja, och ansiktet tror jag är från en svamp som sitter på träd, munnen är en trädsvamp. Varelsen känns jättemjuk. Och den sitter på en pall.
          Kvinna: Med vassa klor som sticker ut. Och här är en sköldpadda.
          Marie: Men med ett mänskligt ansikte. Trollskt känns det som. Lite gummiaktigt.
            Kvinna: Skalet känns hårt.
            Båda: Ja.
            Kvinna: Och skalet är prytt med snäckor. Han, eller hen kanske man ska säga. Hen ser ut att ha det väldigt bra här, den ler.
            Tobias: Ja, de personer som har dövblindhet har oftast en välupptränad känsel. De känner tex de små räfflorna i snäckorna här. När man ser så ser man att det är en snäcka, men oftast glömmer man att se små detaljer. De sakerna upptäcker man när man känner på sakerna.
            Kvinna: Och här har vi en till kompbination, både en fjäril och en orm i ett och samma djur.
            Marie: En trollslända kanske, det känns som trollsländevingar. Så upplever jag det. Annars är den som en drake med ormögon.
            Kvinna: Och denna, vad är det här för en kombination?
            Tobias: Ja, säg det. Nästan som en spåkråka. Ser ut som en kråka men som någon som kan sia in i framtiden. Som en jättekråka med spåkula och glasögon och med utsmyckning men ändå med skor.
            Kvinna: Glasögonen sitter så bra på näbben!
            Tobias: Skratt. Ja. Det är väldigt mycket att känna på. Kanske upptäcker man att det är ett glas borta i glasögonen. Man får undersöka – det är det som är grejen med Kännbart: att undersöka. Jag tror de har lagt in en reparationsbudget också, för det behövs på konstverken. Det blir slitage i och med att man får känna på saker, men samtidigt är det bra att man får göra det.
            Kvinna: Vi lämnar ”Medicinhjulet” och går ner för rampen och följer ledstråket bort mot ”Drömsamlaren”. Ett tält mitt bland allt annat.
            Tobias: Ja, här har man samlat drömmar inne mellan tältdukarna. Man ska gå in och få en resa genom andras drömmar och samtidigt har man möjlighet att lämna en egen dröm. Det finns ett skrivbord där man kan teckna ner en dröm som man kan lämna kvar som senare tas med i utställningen är det tänkt. När vi går in kommer vi se en massa lappar som hänger som både har blindskrift och svartskrift. Det är drömmar som folk har skrivit, och drömmarna kommer fyllas på när utställningen åker vidare.
            Kvinna: Ja, här ser jag att det är punktskrift.
            Tobias: Ja, och med auidoguiden kan man få drömmen uppläst.
            Kvinna: Och det är färgglada lysrör i taket.
            Tobias: Ja, tanken med det är att även seende ska få en upplevelse. Alla ska få en upplevelse. Seende, hörande, icke höranade eller icke seende.
            Tobias: Nästa verk heter ”Sök”. Och har man en hund brukar man säga Sök till hunden – och söker hunden efter något, kanske en korvbit som är gömd. Och det är det som är speciellt med det här verket, du måste söka för att hitta.
            Kvinna: Kan du beskriva vad vi har framför oss?
            Tobias: Det är ett taktilt foto kan man kalla det, i 3D. Fotot är stor, 2 meter högt och 3meter långt och 2 meter ut från väggen – som en matta som går ut. Det föreställer en kvinna som har en livrem runt magen med koppel till 4 hundar. Hon håller något i händerna. Tavlan är i tyg så det går att känna runt på hela tavlan.
            Kvinna: Det hon håller i händerna är Citronmeliss.
            Tobias: Ja, så var det. Och här har vi hundarna. Jag vet att Kännbart har fått reparera en hund lite nu och då. För barnen gillar att ta på saker och de gillar hundar. Hundarna sitter fast med koppel och de har olika material. Och det är tanken att få känna båda hårda och kalla ytor, halsband, relief och mycket spår och kedjor att känna med händerna.
            Marie: Det var skönt att gå på mattan.
            Kvinna: Luktar det Citronmeliss? Kan du gå fram och lukta Marie?
            Tobias: Jag vet inte hur många som har varit här före oss, för kvinnan har fickor på byxorna men jag vet inte om det finns något kvar i fickorna. Förut har det funnit en skatt där – som man kan smaka på. Kanske har de inte fyllt på.
            Kvinna: Ja, det är sportlov den här veckan. Skratt.
            Tobias: Ja, smak av citronmeliss har nog funnits där förut.
            Kvinna: Tobias Janze är verksamhetsledare på ABF i Umeå regionen och du jobbar med funktionsnedsatta och tillgänglighet ligger dig väldigt varmt om hjärtat. Avslutningsvis, vad skulle du vilja säga sammanfattningsvis om utställningen Kännbart?
            Tobias: Att den behövs, helt enkelt! Att få in utställningar på konstscenen så man kan börja arbeta med tillgänglighet och på ett helt annat sätt så satt man blir medveten om att det finns andra målgrupper i samhället man kan nå och få fler besökare till utställningen. Oftast tänker man att på kostnad när det gäller tillgänglighet och glömmer bort att detta leder till fler besökare. Att nå ut till en större massa. Kännbart behövs, det är ett måste. Och vi ser gärna fler sådana här utställningar i framtiden.
            Kvinna: Förbundet ABF har i detta projekt samarbetat med Förbundet Sveriges Dövblinda och med Riksutställningar. Projektet finansieras av Arvsfonden. Tyvärr kommer utställningen Kännbart inte visas i Västernorrland.